Britta & Jonas Isländska Litteratur Arbete.
Maj -99
____________________________________
Historia och kulturmiljö
Det var de norska nybyggarna som från slutet av 800-talet satte
kurs mot Island och förde hemifrån med sig en rik flora av
traditioner och minnen. Stor del av det var sagor, dvs
berättelser av både historisk och mera fiktiv art: ett viktigt
inslag var eddapoesins guda- och hjältesånger. Med
kristendomens införande omkring 1000 och kontakten med kyrkans
Europa utvecklades skrivarkonsten och ledde till en allt
"livligare" författarverksamhet. Islands förste
historieskrivare var Saemundr Sigfússon, vad man vet den förste
nordbo som fått sin utbildning i Paris.
År 1050 infördes det latinska alfabetet och alltfler blev
läskunniga. Det skrevs böcker redan isländska ( fornnorska )
redan på 1100-talet bl a en grammatik och historiska skrifter.
Även andra verk översattes t ex riddardikter som Rolandssången
och Tristan och Isolde, samt endel latinska verk. Det var i
klostren som den litterära verksamheten ägde rum och det var
där som senare den rika isländska medeltidslitteraturen
skapades.
Omkring 1100 började man använda isländska
till uppteckningar. Den s.k. första grammatiska avhandlingen som
kom till ca 1150, i sig ett märkligt klarsynt prov på tidig
isländsk lingvistik, nämner särskilt lagar, genealogiska
uppteckningar, förklaringar till kristna trossatser och Are
Thorgilssons historiska verk. Bevarad är dennes
"Islendingabók" som är en mycket kortfattad isländsk
historia från landnamstiden fram till ca 1120. Det verkligt
stora seklet i medeltida isländsk litteratur var 1200-talet.
Inte minst tillkom då, med spridning över hela seklet, den som
genre unika islänningasagorna. Det var anonyma texter med
höjdpunktersom "Egil Skalla-Grimssons saga ",
"Laxdoela saga", "Eyrbryggja saga",
"Njáls saga" och "Grettes saga". De utspelar
sig väsentligen under de hundra åren från Alltingets
inrättande 930 till 1030, det skede som just brukar kallas
sagatiden.
Det nya seklet medförde en skörd av "efterklassiska"
islänningasagor. 1300-talet blev annars an tid av
sammanställning och antologier av äldre texter. Under
1300-talet hade den isländska poesin i edda- och
skaldediktningens tradition i stort sett ebbat ut. Några kristna
dikter ger dock prov på trohet mot det forna poetiska språket.
Emellertid uppkom under 1300-talet en ny form för profan episk
poesi, rimur, som bevarade mycket av den norröna diktens
egenheter i språk och stil, t ex kenningarna. Ämnen till dessa
vidlyftiga sånger hämtades gärna från fornaldar sagornas
säregna värld. Rimorna blev populära och har med sina strikta
formella krav haft en väsentlig andel i den isländska poesins
unika kontinuitet från forntid till nutid.