Britta & Jonas Isländska Litteratur Arbete.
Maj -99
____________________________________
Isländsk prosa
Prosaberättelser utgör den största delen
av Islands medeltidslittertur. Islänningarna kallade dem sagor,
och det ordet betydde "utsaga" eller
"berättelse". Sammanlagt finns det ett femtiotal sagor
á tio sidor, sammanlagt ca 5000 sidor prosa. De här sagorna
utspelar sig under det stormiga århundradet - 900-talet. Sagorna
handlar om slagsmål och dråp, stöld och mordbrand, blodshämnd
och fredlöshet. Men sagorna berättar också om människor som
opponerar mot de här förhållandena, och om förnuft, vänskap,
trohet och kärlek.
Under den här tiden på Island så fanns det lag, domare och
ting men ingen poliskår eller bödel, så den som fick en
motståndare fälld måste själv verkställa straffet. Den drar
man slutsatsen av att i realiteten så tillkom därför rätten
den som hade makten.
Stil och genrer
Om man jämför islänningssagorna med annan medeltida prosa så
skiljer den sig och det är att de är kronologiskt berättade
och framställningen är saklig, realistisk och osentimental. Det
centrala är det yttre händelseförloppet och replikerna.
Satsbyggnaden är enkel och det finns få liknelser, bilder och
andra utsmyckningar. Människorna skildras genom sina ord och
handlingar.
Det finns två sorters sagor: Personsagorna som handlar om en
eller några få gestalter, t ex Gunnlaug Ormstungas saga, som
är ett triangeldrama där två män till slut dödar varandra i
kamp om en kvinna. Släktsagorna innehåller ett myller av
människor och händelser som oftast utspelas i en bestämd bygd,
som Laxdalingarnas saga.
Man har forskat inom frågan hur sagorna kom till och det finns
två teorier. Den ena kallas för friprosateorin och enligt den
så uppstod sagorna strax efter de händelser de skildrar, dvs
på 900-talet. De fördes sedan vidare muntligt tills de skrevs
ner på 1200-talet. Enligt det här synsättet var det alltså de
muntliga berättarna som var de egentliga författarrna. Den
andra teorin som de flesta forskarna håller på är
bokprosateorin och den säger att sagorna skrivits på 1200-talet
av verkliga författare. De har i många fall byggt på muntliga
traditioner, men de har gett sina verk en självständig prägel.
Under periden 1220-1300 så skrevs nästan alla islänningasagor
samtida med Snorres verk och den äldre Eddan och då är det
rimligt att anta att det är en liten krets av kyrkligt,
utbildade, begåvade, belästa och litterärt intresserade
människor som ligger bakom verken.